Ut ur din comfort zone part 3

Det var inte så svårt egentligen...att bestämma sig. Det hjälpte att ha Rage Against the Machines i högtalarna och att familjen var med på noterna. Det är lustigt hur feg man kan vara. Eller är man det. Har jag missat någon härskarteknik som effektivt håller en tillbaka, eller är det bara jag? Finns det något i mångas ledarstil som gör att man känner skuld av att inte vilja samma sak, eller vilja vara kvar? Jag vet inte, men skuld känner jag, inför det jag åtagit mig, inför mina arbetskamrater, inför chefer, inför samhället, inför...nej inte inför någon gud...så långt har det inte gått. Men varför ska man känna skuld? När man gjort sitt jobb och mer därtill, jobbat över, lagt hela sin själ i arbetsuppgifter och i att utveckla och förbättra. När man har skött sig exemplariskt och fått lön för det. När man ofta får en klapp på axeln för att man gör ett bra jobb. Varför ska man känna skuld när man vill lämna?
Om man får ett "erbjudande som man inte kan tacka nej till" eller blir head-huntad till något större, något bättre. Då blir det på något sätt ok. Jag har inget att gå till...annat än en befängd tanke att vara mer fri, att vara sig själv, att röra sig fritt mellan tanke och handling, att utveckla och utvecklas.
Men kommer jag att klara det? Hur ska man kunna försörja sig bara så där hux flux. Jag har varit fri egenföretagare förr. Det är ingen nyhet. Jag minns hur det smakade...och det smakade gott. Nu är det bara att kasta sig ut i den fria rymden av tankar, utmaningar, spänning, konkurrens, ekonomisk otrygghet och aaaaaaaaaaaaah... Jag kryper nog tillbaka in i min skyddade verkstad för meningslöshet ett litet tag till...
Den viktigaste katalysatorn var när jag lyckades tänka tanken: "vad är det värsta som kan hända?" Ja det värsta som kan hända är att jag går i personlig konkurs. Är det sannolikt? Nej inte direkt, men teoretiskt möjligt som ett värstascenario. Ok, hur farligt är det att gå i personlig konkurs? Ja, jag vet inte. Jag har inte varit där eftersom jag alltid spelat med säkra kort. Men jag har nu förlikat mig med tanken att det värsta som kan hända är att jag blir tvungen att sälja allt jag har, att ta anställning igen, att börja om från ruta ett. Och nu när jag tänkt de tankarna om och om igen, så har de plötsligt blivit helt ofarliga. Haha! Det värsta som kan hända har plötsligt blivit ett scenario som nästan känns lite tilltalande! Börja om från början låter inte så tungt! Och familjen är med på tåget.
Ja nu jäklar...nu kör vi så det ryker...
Det här kan bara bli bra!!! I love my life!