Jag tror många människor inte är rädda om det man har och rädda om det man inte borde ha. Min fru har lite försiktigt börjat leva efter principen ”ett nytt plagg in – ett gammalt ut”. Om det är bra eller inte vet jag inte, men det behövs inte investeras i nya garderober på ett tag. Det känns i alla fall väldigt bra och klokt. Det gör att varje nytt inköp kräver lite eftertanke… ”är det här bättre än det jag har hemma?”…och en del beslutsamhet och mod. Man kan inte handla något som kanske är ok om det samtidigt innebär att något som man kanske gillar måste ut. Jag har aldrig haft några problem att slänga. Det kanske är manligt, vad vet jag (vi återkommer till det där med manligt – kvinnligt en annan gång), men jag slänger (eller skänker) nog lite väl mycket. Det brukar bli så att när det ska rensas ur i källare så slänger jag i princip allt som är vad som skulle kunna definieras som ”mitt”. Av tjugo fulla lådor i källaren är nog en halv mina gamla prylar. Bra eller dåligt? Manligt eller kvinnligt? Helt ointressant!
Orup sjunger ”jag har skaffat nya kamrater, för de gamla har tagit slu-ut”. Jag har nog slängt bort en hel del vänner på vägen. Eller slarvat bort dem. En del ”vänner” har jag hållt fast vid alldeles för länge, fast jag borde gjort mig av med dem för länge sen. Mina föräldrar hade när jag bodde hemma två ”vänner”, som de inte tyckte särskilt mycket om, men det var de enda de hade, vad jag minns från den tiden. Det kanske inte alls stämmer. Minnet kan spela en spratt. Men det är ett starkt minne som har påverkat hur jag umgås och skaffar vänner. Jag blev nästan besatt av att umgås och kunde nästan inte vara ensam en timme. Jag hatade att umgås med mig själv i min ensamhet. Det ledde till att jag aldrig var hemma. Jag hängde med vänner hela tiden, vilka som helst. Jag gick gymnasiet, sjöng i ungdomskör, spelade klarinett i musikkår, tränade simning och volleyboll och hade flickvän, samtidigt. När jag första gången flyttade hemifrån till egen lägenhet tyckte jag att det var fruktansvärt. Ensam i egen lägenhet. Som jag ångrade att jag precis gjort slut med min flickvän. Jag började dansa i musikaler och revyer och började utbilda mig till fritidspedagog, vilket var helt obegripligt eftersom jag avskydde ungar. Men det gjorde att jag hade ”vänner” runt mig både på dagarna och kvällarna. Helgerna var värst för då var det inga repetitioner och ingen skola. Jag umgicks i olika grupper och hakade mig kvar så mycket jag kunde hos människor som inte var ett smack intresserade av min närvaro och som jag inte kände någon som helst samhörighet med. Men jag var duktig på att låtsas.
Jag hade nog under den här tiden några få riktiga vänner som var goda och som jag betydde något för, tror jag. Men jag var fruktansvärt dålig på att se dem och att hålla dem kvar. Jag visste inte riktigt hur man gjorde och jag tror inte att det ens var viktigt …då. Det var till och med så illa att jag talade illa om de goda vänner jag hade inför andra vänner. Jag har förstått senare att det berodde på att jag hade både ett extremt dåligt självförtroende och en ännu sämre självbild. Från mina allra första möten med medmänniskor har jag aldrig upplevt mig höra till någonstans och aldrig blivit invald i vänkretsar. Blev alltid vald sist i jympan och aldrig med automatik inbjuden till fester. Problemet var förstås att att ställde mig utanför och att jag verkade ganska ointresserad att vara med. Det blev ett ekorrhjul, eller ett moment 22. Den ointresserade uppsynen blev ett försvar för att inte bli besviken för att inte bli vald och då blev man inte det och tyckte att de var taskiga, vilket de kanske på sitt sätt var. Men de var också bara unga människor, med sina rädslor, sin historia, sina nojor. Jag var jävligt avundsjuk på dem och deras jävla lyckade liv. Jag var ingen god vän och jag tog inte vara på de vänner som jag faktiskt ändå hade, men inte såg. När jag så vid 23 års ålder flyttade 50 mil till stora Göteborg kändes det som att börja om från början. A great new start! Jag skaffade massor av nya ”vänner” och samma mönster upprepas igen. Så där har det hållt på ett tag. Ända tills det kom till en brytpunkt – a Harajuku-moment – då jag bestämde mig för att JAG MÅSTE SKAFFA EN RIKTIG VÄN! Jag kommer fortfarande ihåg känslan i det ögonblicket när jag bestämde att jag själv skulle skaffa en riktig vän att vårda och att dela saker i livet med, en riktig kompis, min första bästis i livet, när man börjar närma sig 40. Hur fan gör man det? Jag ringde slutligen upp en kompis som jag gjort en del jobbprojekt med och som jag trodde att jag gillade och vi började luncha ihop. Han var mitt inne i en katastrofal relation och på väg att skiljas. Det passade mig perfekt eftersom jag var rätt bra på att låtsas lyssna, verka intresserad och komma med råd som lät kloka. Mitt liv var också rätt upp-och-ner så vi fick snart igång samtalsämnen om våra liv och vår situation. Märkligt nog upptäckte jag att det var ganska intressant och givande att lyssna och han lyssnade hyfsat tillbaka. Sakta blev vi faktiskt riktigt goda vänner. Så småningom separerade vi båda från våra dåvarande respektive fruar och hittade så småningom in i nya relationer. Jag började nytt jobb utanför stan och vi gled sakta ifrån varandra, åtminstonde fysiskt. Vi är ganska olika som personer, vi tycker ofta olika och är rätt tafatta och klumpiga på att vårda vänskaper, men vi ringer varandra ibland och ses när vi kan. Det känns som en vänskap som finns kvar i en annan form än då den var som mest intensiv, men den har tillsammans med några andra viktiga livserfarenheter gett mig nya insikter: att det är viktigt för mig att aktivt skaffa sig nya riktiga kamrater oavsett om de gamla tar slut eller byter skepnad, att det är viktigt att vårda varje vänskap så länge den ömsesidigt är värd att vårdas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar