lördag 30 juni 2012

Är du feminist, maskulist eller ekvilist?

Jag har precis upptäckt ett begrepp eller ett ord som jag inte kan begripa varför jag så totalt har missat. Ordet är maskulinism eller maskulism. Jag har aldrig bekantat mig med ordet som begrepp utan alltid tagit för givet att det handlar om att vara stor och stark, patriarkala strukturer, nästan antifeministiskt. Plötsligt känner jag mig väldigt obegåvad. Maskulinismen sägs enligt Wikipedia avse den politiska och kulturella rörelse som syftar till att få lika politiska, ekonomiska och sociala rättigheter för pojkar och män som för flickor och kvinnor. Områdena omfattar bland annat värnplikt, vårdnad av barn, underhållsbidrag och lika lön för lika arbete. Rörelsen kommer ur E. Belfort Bax's "Femenisms bedrägeri" 1913, då termen maskulinism (senare maskulism) myntades som en motsvarighet till den dåvarande feministiska rörelsen. Maskulismen växte inte till sig förrän mot 1990-talet med författare som Warren Farrell och Jack Kammer och deras böcker om könsroller i samhället. Jag har inte läst deras böcker. Maskulinismen beskrivs som femenismens direkta motsvarighet i det fiktiva landet Egalia i Gerd Brantenbergs roman "Egalias döttrar". På samma sätt som Brantenberg vände Charlotte Perkins Gilman på de traditionella könsrollerna i den mycket intressanta utopiska novellen "Herland" 1915.

Jag vet att feminism inte är någon enhetlig ideologi. Det finns många politiska, filosofiska, sociala mm inriktningar som fokuserar på olika feministiska frågor, där jämställdhet bara är en av många. Det är något med många ismer som är problematiskt tycker jag. Även om syftet kan sägas vara att man ska sträva efter jämställdhet, jämlikhet, rättvisa och så vidare, så känns det ändå som att många grupperingar och organisationer som samlas kring en sådan ism i praktiken snarare skapar en ökad polarisering och ett större främlingskap. Jag har inte studerat detta och har inga källor eller någon statistik, det är bara en känsla som jag hoppas är fel.

Folkpartisten Helena von Schantz har uttryckt att "feminist är den som vill verka för jämställdhet mellan könen, det vill jag och därför är jag feminist." Jag tror kanske inte att alla feminister skriver under på den ganska enkla definitionen, men om man vågar påstå att det är en viktig aspekt av ett feministiskt synsätt inom flera feministiska förgreningar, så vågar nog jag påstå att feminism och maskulism är två sidor av samma mynt och inte varandras motsatser. Många börjar använda andra begrepp för att visa på att man tycker att genusfrågorna är viktiga, men samtidigt inte kalla sig för feminist. Debattören och författaren Pär Ström kallar sig själv Jämställdist (medan många andra kallar honom för antifeminist) och menar att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Coachen och författaren Mia Lehndal har introducerat det intressanta Ekvilist som ett mer könsneutralt begrepp. Begreppet kommer ur Richard Arnesons "Egalitarianism" i The Stanford Encyclopedia of Philosophy 2002.

Kan en man vara feminist? Ja, det borde väl inte vara så omöjligt. Det kanske vara lite komplicerat att ansluta till scum-manifestet, men annars är den korskopplingen både lämplig och sympatisk. Kan en kvinna vara maskulist? Det skulle jag gärna få intressanta reflektioner på, helst från både kvinnor och män. Vad är maskulism egentligen idag? Jag är ännu inte särskilt påläst här och jag känner att jag är ute på lite tunn is, men det är så intressant att jag inte kan låta bli att blogga om det ändå. Det man kan läsa i Wikipedia känns inte så långt bort från den klassiska politiska feminismen (såsom det definieras på Wikipedia). Man kanske fråga sig om vi överhuvudtaget behöver begreppet maskulism eller en maskulistisk rörelse när det finns feministiska rörelser som arbetar med genusfrågan i fokus. Jag tycker att det är bra att den maskulistiska rörelsen inte är så stor, åtminstone inte i Sverige, eftersom jag tror att en sådan rörelse skulle uppfattas och kanske uppfatta sig själv som en motpol till feminismen istället för en medspelare. Behövs feminismen då? Ja, jag tror att det länge till (kanske alltid) behövs organisationer som arbetar med kvinnors villkor i fokus där utgångspunkten är kön och könsmaktordningens konflikter. Samtidigt är det viktigt att frågan om jämställdhet och jämlikhet inte enbart blir en kvinnofråga utan en människofråga (och kanske till och med en fråga om alla levande varelser när vi är mogna för det). Det kanske är för tidigt att samlas under ett ekvilistiskt paraply. Jag kallar mig gärna både feminist, maskulist, jämställdist och ekvilist. Jag kan tänka mig att vara allt det om det hjälper mig att befria mig från gamla tänkesätt och invanda mönster som hindrar kvinnor och män att vara fria, lyckliga varelser. Free your minds!

Jag är uppvuxen i en bruksort där skillnaden mellan könsrollerna var självklar och viktig. Om man som jag var intresserad av att sy kläder och dansa som Leroy i filmen Fame så var man garanterat homosexuell (på samma sätt som att kvinnor som gillade samma sak var heterosexuella). Men trots att skillnaden var så tydlig uppfattade jag att alla män i min omgivning var oerhört osäkra i sin könsroll och rädda för allt som kunde uppfattas som avvikande (vad det nu var). I boken "Dingo Dingo" möts en grupp män för att främst ägna sig åt en kvarts omfamning i en öde industrilokal. I början känner alla ett obehag kring kramandet och de skämtar bort den främmande känsla som infinner sig då det ska kramas med andra karlar. Successivt börjar männen mjukna och slappna av, och inser plötsligt att det är givande att kramas. De slutar puta med rumpan (för att undvika att deras skrev nuddar vid varandra) och hö-höa sig igenom den 15 minuter långa kramen och ger sig hän. De känner att det märkligt nog ger något att stå så där, tätt intill en annan manlig varelse och bara hålla om, utan press om att det ska leda till något sexuellt. De känner att de faktiskt får något de saknat hela livet. Omfamningarna (som de utövar kontinuerligt) förändrar dem på djupet och hämningar, rädslor och agg börjar sakta att släppa. Jag tror att vi män långt mer behöver den manliga frigörelse som beskrivs i Dingo Dingo framför en maskulistisk rörelse, eller så kanske det är just det som borde vara den maskulistiska rörelsen som inte handlar om att splittra och polarisera, utan att ena och förena.

6 kommentarer:

  1. annica landberg30 juni 2012 kl. 07:49

    jag håller med dig, free your mind. Jag tycker att du verkar ganska bra påläst, jag är så trött på alla grupperingar och isolerade åsikter som tillhör just den gruppen. Jag vill känna frihet och leva precis som jag är man eller kvinna och utan att behöva placera mig i en speciell grupp. Sen tror jag att det behövs både feminism och maskulinism för att samhället är så könsfixerat, men jag längtar efter det samhället där jag kan ses som den människa jag är och inte vilket kön jag till hör eller vilken samhällsklass jag tillhör ....är det utopia en fantasivärl kanske men jag längtar dig i alla fall ....

    SvaraRadera
  2. Tack Annica för din kloka kommentar. Det är väl alltid så att man skulle vilja kunna leva utan alla kämpande organisationer och att allt skulle vara enkelt och njutbart. Jag önskar det lika mycket. Men det är nog som också du konstaterar att vi trots allt behöver kampen både vad gäller genus, klass, hudfärg, religioner, kulturer, generationer, åldrar osv så länge som orättvisor och ojämlikhet finns.
    Ha en riktigt bra dag/Stefan

    SvaraRadera
  3. Jag tror att om man bara kan enas om att "fienden" är patriarkatet - så har det ingen betydelse vad man kallar sig. De flesta män förtrycks ju faktiskt också av män (fast män med old time values så att säga :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om det är så enkelt som att patriarkatet är fienden. Det är nog den största fienden, men inte den enda. Även kvinnor förtrycker kvinnor och även män, men långt ifrån så systematiskt som det patriarkala förtrycket är globalt. Obehagligt är det definitivt.

      Radera
  4. Marianne Castellano1 juli 2012 kl. 14:24

    "Woman is the nigger of the world"

    Intressant!

    Håller med Eva om patriarkatet.
    Annikas ord: "jag längtar efter det samhället där jag kan ses som den människa jag är och inte vilket kön jag till hör eller vilken samhällsklass jag tillhör ....är det utopia en fantasivärl kanske men jag längtar dig i alla fall ..." det är också min dröm.

    Stefan: Det du skriver om "bögskräck", det är är ju framförallt en rädsla och förakt för män som inte är nog "maskulina".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant uttryck Marianne. The nigger of the world har jag inte hört förr. Jo absolut, bögskräcken är en osäkerhet över sin egen manlighet. I vissa avseende kände jag mig nog mer maskulin än dem. Jag tyckte inte jeansjackorna, snuset och mopederna var särskilt manligt.

      Radera