måndag 16 juli 2012

Måste man alltid mena det man säger?

Sitter och småmyser framför tv:n och zappar lite mellan kanalerna. Mycket amerikanskt. Fastnar en stund vid en amerikansk B-film som jag inte ens orkar ta reda på vad den heter. Sensmoralen är dock tydlig. Tala alltid sanning och säg inget som du inte menar. Det ser ju klokt ut när man läser det, men är det egentligen alltid klokt? Ska man verkligen alltid mena till hundra procent det man säger? Är det alltid det bästa för alla?

Jag överdriver ibland det jag egentligen menar, vilket väl måste vara detsamma som att inte säga det man menar. Jag försöker också gratulera mina facebookvänner (glömmer ibland tyvärr) för att jag tycker att det är viktigt att ge uppmärksamhet. Flera av dem känner jag egentligen inte alls och har aldrig träffat dem i.v. (i verkligheten). Betyder det då att min gratulation är mindre värd för dem än de får av sina "riktiga vänner"? Ja, det hoppas jag, men mitt bidrag behöver för den skull inte vara betydelselöst. Jag blir själv oerhört glad att få massor av facebookgratulationer av människor jag inte känner. De kan väl egentligen inte mena det de säger. Hur kan de ärligt med sitt hjärta skicka hälsningar till någon de inte vet vem det egentligen är och som de absolut inte känner? Och vad spelar det för roll? Jag uppskattar gesten trots att jag är mycket väl medveten om detta. De bygger på min självkänsla, även om man skulle kunna uppfatta gesten som något påklistrat, något falskt. Det gör faktiskt ingenting. Om jag har människor i min närhet som jag ärligt kan kalla för riktiga vänner, så blir dessa andra eventuella pseudovänner (de är egentligen inte pseudovänner bara för att de finns i cyberrymden) ändå något som förstärker mina i.v.-vänners bekräftelser. Om jag inte har några "riktiga" vänner, så blir hälsningarna från mina cybervänner ännu viktigare, så jag förstår egentligen inte problemet. Och jag skiter faktiskt i om de menar sina hälsningar. Det är ändå någon som skickar en förflugen tanke till mig och det kan betyda hur mycket som helst för mig, även om den som skickat hälsningen inte menade så mycket med det.

Det svåra uppstår när man verkligen behöver en ärlighet i menandet, en ärlig åsikt, ett uppriktigt svar, men blir osäker på om bemötandet, svaret eller uppskattningen är ärligt eller om det bara är ett positivt svar för att göra en glad. Jag säger ganska ofta till min fru att jag älskar henne. Jag menar det inte lika passionerat, hjärtligt, kärleksfullt varje gång. Det går ju inte. Vi har pratat om detta några gånger. Ska man säga "jag älskar dig" även om man i stunden inte älskar den andra helt och fullt? Jag säger det nämligen ibland även när jag är irriterad på henne och när hon är irriterad på mig. Just då i stunden älskar jag henne inte lika mycket som annars, MEN i grunden älskar jag henne enormt mycket och känner att jag ändå vill få henne att förstå det även de gånger vi inte synkar lika bra som annars. Kan det vara fel? Kan det förta behovet att få bli irriterad eller är det tvärtom så att man behöver få höra att man är älskad trots att man är irriterad?

Jag tror man oftast bör mena det man säger i grund och botten. Det bör finnas en grundläggande ärlighet i de budskap man förmedlar. Risken kan vara att man annars tappar bort sig själv i lögner. Du kanske glömmer bort vad du egentligen tycker, vad du egentligen menar. Samtidigt så tror jag helt motsägelsefullt att man också bör kunna vara lyhörd för vad den andra, ens medmänniska, har för behov i stunden. Kan man säga till någon att den är vacker, fast man inte menar det innerst inne, om det kan lyfta den andra något från botten och få denna att för en stund känna att allt inte är helt hopplöst? Kan man säga till en vän som spelar musik i ett band att konserten var bra, trots att man tyckte att det lät förfärligt, om det kan göra den personen glad och stolt? Kan man säga till sitt barn att teckningen av pappa är det vackraste man sett, när det i själva verket är det gräsligaste man sett? Ja det är många svåra avvägningar och man har ofta mindre än ett par sekunder på sig att finna sitt svar som kan avgöra så mycket. Måste man alltid mena det man säger?

 

6 kommentarer:

  1. Om jag gratulerar dig på födelsedagen så gör jag det för jag vill att du ska ha en bra dag och för att jag vill att du ska ha det bra. Min lycka blir inte mindre för att andra är lyckliga och jag ser gärna att alla i hela världen är lyckliga och mår bra. Jag bidrar gärna till din lycka och ditt välmående även om jag inte känner dig. Vår relation är givetvis en faktor när jag avgör hur mycket jag gör för att du ska få vara lycklig, men det är inte den enda faktorn.

    Jag säger vad jag menar och menar det jag säger. Men aldrig i syfte att såra, då är jag hellre tyst. Och behöver någon en komplimang för att må bra ger jag gärna men, men en äkta sådan, och alla har egenskaper men kan ge dem beröm för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hanna-Karin för din tänkvärda kommentar. Jag ska smaka på den en stund för den känns välsmakande.

      Radera
    2. Och jag kanske ska tydliggöra att bara för att jag inte säger något i syfte att såra, så betyder det inte att jag inte sårar. Ibland gör sanningen ont. Och ibland behöver man få höra sanningen.

      Radera
    3. Jag tror också att man måste vara sanningssägare oftare än många vanligen vågar vara det. Risken att förlora en vän för att man säger "som det är" kan vara viktigare än att låta det vara bara för att för sin egen skull vill ha vännen kvar. Om man kan få en vän att vakna upp men samtidigt förlora sin vän för att man brutalt öppnar hennes ögon, kan ändå vara värd förlusten. Och om man verkligen är vänner så borde vänskapen tåla det. Jag har gjort det ett flertal gånger. Det gjorde ont för oss båda, men det var definitivt värt det. Några har jag förlorat och några har jag vunnit ännu mer. För många år sen var jag med om ett brutalt socialt experiment på högskolan. Vi skulle berätta om hur vi såg på oss själva och sen skulle gruppen reagera på den egna självbilden. Jag uppfattade mig då som 20-åring som lyhörd, lyssnande, hjälpsam, ödmjuk etc. Gissa om resten av gruppen hade uppfattat mig sån? Inte riktigt! Jag mådde fruktansvärt i flera veckor efteråt, men det var ett oerhört viktigt uppvaknande för mig. Insikten om att jag var en självupptagen, blind pratkvarn var brutal, men välgörande.

      Radera
  2. Marianne Castellano17 juli 2012 kl. 13:10

    Tycker inte man ska ljuga när viktiga frågor ställs ... en vit lögn ibland, okey. Att vara tyst och inte säga sanningen ... hmmm ...kan vara lika illa som att ljuga.

    Lögn eller sanning beror väl på vad det gäller.

    Tex: "Du har klippt dig, va snyggt!" Tänker: "men du passade nog bättre med långt hår" = snäll halvlögn

    mot tex : "Jag älskar bara dig" Tänker: "så länge jag kan ha mina älskare bredvid är det helt okey" = icke acceptabel lögn

    Så: Ljug små vita lögner om det behövs, men tala sanning när det verkligen gäller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker också det kan vara ok med små vita lögner om de används i någon slags "gott" syfte. Det är bara så svårt att avgöra ibland vad som är små lögner och vad som kan bli större lögner med tiden. Jag tror att man gör livet lite enklare för sig om man kan bestämma sig för att bli en sådan person som vill göra människor glada och som vill ge människor komplimanger och bekräftelser. Om man vill vara det bara ibland och däremellan talar illa om en del med andra så kan man hamna i situationer som blir väldigt besvärliga för alla. Nätet av lögner kan bli väldigt komplext. Då kan det vara bättre att alltid försöka vara positiv.
      Alternativet att alltid säga precis som man tycker och bli en sanningssägare kan bli minst lika komplicerat eftersom alla inte vill få sanningar kastat i ansiktet på en.

      Radera