Vad menar jag då med att leva sina mäns liv? Ja egentligen behöver det inte betyda att de lever ett dåligt liv, inte alls. De kan både trivas och njuta av livet. Men när de har träffat en man så väljer de av någon anledning att gå in i mannens vänkrets, mannens intressen, mannens musiksmak, hur man ska tycka om vissa släktingar, osv. På frågan om man vill gå på en fest man blir inbjuden till blir svaret: "vänta jag ska gå och fråga min man". Varför då? Det var ju dig jag bjöd in! Flera av de kvinnor som jag tycker passar in på beskrivningen har av olika anledningar bytt män, inte många gånger, men några och säger då nästan upp bekantskapen med flera av sina gamla vänner och blir vän med alla mannens vänner. Börjar rösta på samma politiska parti som mannen. Överger sina egna fritidsintressen för att istället hänge sig åt mannens intressen. Eller något helt annat. Alla exempel stämmer inte in på all de kvinnor jag syftar på och en del kvinnor har efter separationer fått ett annat liv, inte alltid med högre självkänsla och med egna drömmar, men åtminstone utan dominerande män.
Varför gör man så? Är det för att man inte vågar släppa fram sina egna drömmar? Är det för att man har en så låg självkänsla att man inte tror att man är värd mer? Är det för att man kan skylla allt på mannen efteråt om det går åt helvete (detta är nästan menat som ett skämt)? Eller dras man alltid till självupptagna, dominanta män? Vill man bli dominerad? Är det något som sitter i sen barndomen?
Jag gjorde en gång misstaget att nämna detta för en kvinna som jag tyckte levde genom sin man. Jag kan väl säga att vi tyvärr inte är vänner längre. Det kanske inte är så konstigt. Jag tryckte in en kniv djupt in i hennes mask av självförnekelse och låg självkänsla. Dessutom så kunde jag ju haft fel. Vem är jag att bedöma och döma? Och vad har jag för rätt att röra om i hennes liv? Ja den frågan är svår att svara på och bör väl bero på. Det handlar nog om en avvägning mellan vad som är viktigast mellan risken att förlora en vän och chansen att så ett frö till självinsikt. Men är självinsikt och sanning alltid viktig, eller kan ett bekvämt liv utan egna drömmar ändå vara ett gott liv som bör få vara ifred? Ja, jag vet vad jag tycker och jag tror ni kan ana vad det är, men jag lämnar er med frågan hängande i luften för era egna tankar.
Håller med dig Stefan, det finns otroligt många kvinnor omkring mig som lever precis så. Jag tror att det är ett mönster man helt enkelt tar efter från generationer. jag vet med mig att jag ibland har "fallit"i detta mönster, det är så lätt hänt eftersom det är bekant. Många kvinnor som lever så upplever jag att de ochså tar på sig rollen att "vakta" sin grupp, vilka får komma in och vilka håller inte mått. Det finns nog inga som dömer så hårt andra kvinnor som just kvinnan. Vi är de värsta kritikerna. Här kan man bara titta på politikerna och vad som en manlig politiker kan komma undan med. Jag tror att det mesta handlar om självklart nedärvda roller men grunden är självskänslan.
SvaraRaderaHej Nette
RaderaJag blir både arg och ledsen att du håller med mig, för jag vill inte att du ska göra det, jag vill inte att det ska vara så. Men tyvärr tror jag du har rätt. Det är förstås nedärvda roller och nedärvt dålig självkänsla. Och det är det som gör det så svårt att förändra för den enskilda individen, så svårt att nå fram, för man vill inte ens bli nådd. Det är för farligt, för smärtsamt.
Sicket tänkvärt inlägg... Och härligt att det kommer från en man!!! Jag tror som föregående talare - inlärt beteende från generationer tillbaka. Man tror att så ska en god kvinna vara och ifrågasätter inte detta med sitt förnuft.
SvaraRaderaHej Sara
SvaraRaderaJa det är synd att definitionen att vara en god kvinna ska vara så destruktiv! Och varför ska man vara så mycket man/kvinna och så lite människa. Jag vill gärna vara man på många sätt, men inte så att det går ut över min förmåga och min möjlighet att vara människa. Jag tycker samtidigt om att vara manlig och ofta även ett fånigt traditionellt sätt, t.ex. öppna dörren för en kvinna, bära hennes kassar etc. På ett sätt tramsigt och kan tyckas motsägelsefullt i förhållande till vad jag skriver och säger, men jag känner att det går att balansera så länge det aldrig handlar om att förminska den andra, utan förhöja och stärka. Och att man aldrig tar saker för givna.