lördag 5 maj 2012

Har du glömt hur det var att vara ung?

Har du glömt bort hur det var att vara ung, att vara barn, tonåring? Är du en sån som suckar när dina barn inte följer din agenda, när ett gäng skrattande tonåringar står i vägen för dig på cykelbanan, när du tittar in i arslet på ännu en eftersläntare till hängbyxmodet? För visst ser det för jäkligt ut! Och själv skulle du ju aldrig ta på dig nåt sånt, eller tillåta dina barn. Då har du antagligen glömt bort en stor och ganska viktig del av ditt liv. När du själv hade behov att vara rebell, bryta upp, göra revolt. Just du kanske inte gjorde någon stor sak av det, men det är nog få som inte på något sätt gjort upp med sin föräldrageneration. Det har gjorts i alla tider och det glöms ofta bort när cementen som omger din hjärnbark och din hud slutligen härdar så att du fastnar i en stel position såväl fysiskt som mentalt. Du har blivit en bitter typ av kött och betong. Lyckligtvis går betong också att bryta ner och knacka bort även om det sitter hårt.

Det är inte bara unga som gör revolt mot den tidigare generationen. Många som var radikala i sin ungdom förändras när de blir äldre och revolterar på sätt och vis mot sina egna gamla ideal. Hur många blev till exempel inte besvikna när man uppfattade att John Lennon och Bob Dylan svek sina ideal? Människor som talade om solidaritet, jämställdhet och jämlikhet som idag sitter i styrelser, lyfter höga löner och semestrar i Thailand. Hur många har inte tittat tillbaka på sin gröna-vågen-tid och skrattat lite förläget och sagt att se så tokiga vi var på 70-talet. Ja, vi kanske var tokiga, men då, mitt i allt, då var det på blodigaste allvar. Man odlade morötter, komposterade sin egen avföring och byggde hus av halm och lera och trodde man skulle förändra världen. Vad hände sen? Vad gjorde att det gick från en viktig del av ditt liv till någon tokig liten ungdomsgrej?

Det är inte alls fel att förändras, självklart inte. Det är sunt att utvecklas, men till vad? Blev det som du tänkte dig? Blev jag som jag ville? Nåja, jag är inte färdigutvecklad än på länge. Nej, jag ville inte bli kontorsslav, det fanns inte på min agenda. Jag hade nog ingen agenda. Det har liksom bara blivit, men på vägen har jag ändå gjort val som lett till kontoret. Varför kändes de valen plötsligt så rätt? Behov av trygghet? Ja, kanske, men också en avtrubbning, en tveksamhet och ett bekvämt ifrågasättande av mina gamla ideal, det jag tyckte var viktigt. Det var inte så bekvämt att engagera sig ideellt, bygga halmhus och ekobyar. Det var förbannat slitsamt. Jag känner många som protesterade kraftigt mot kärnkraft och som röstade på linje 3 på sin tid och som nu förespråkar en utveckling av kärnkraften. Hur kan man ändra sig så radikalt? Jag menar inte att allt som man tyckte och gjorde som ung var rätt. Vissa saker kan verkligen ha varit tokiga ibland. Jag har själv stelnat till genom åren. Cementen har inte härdat rakt igenom och jag tror att jag börjat få den att krackelera rejält redan.

Kommer samma sak att hända med våra unga? Att de växer upp från sina hängande jeans med utstickande designkalsonger, sitt chockrosa hår, sin kaxiga attityd och piercade läppar för att bli grå kostymer i ett kontorsrum eller kutryggiga bittra skuggor på jakt efter livsmedelsbutikernas reakuponger? Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen inte det. Jag hoppas att de behåller åtminstone en rosa hårtest, navelpiercingen och har kvar sin Marilyn Manson t-shirt under den grå kavajen. Jag hoppas också att de minns och med ett inre leende ser sina barn revoltera och önska sem ett långt och lyckligt liv. Lycka till Fanny, Amanda, Måns, Nellie, Sebastian, Felicia, Emilia! Jag älskar er!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar