Story 1 - vem är jag?

Vem är jag egentligen. Ja det har det tagit nästan femtio år att komma på, eller åtminstone för att få tillräckligt många pusselbitar på plats. Planlöst sökande har i alla fall definierat mig under den tiden. Jag älskade min gymnasietid i skiftet mellan 70- och 80-tal. Vi var ett underbart gäng som umgicks ofta och gjorde mycket kul. Inte så mycket festande, men mycket annat. Det var också då jag fick uppleva längre kärleksrelationer och började våga gå ifrån bilden av hur jag borde vara som ung man i ett brukssamhälle. Det blev nästan raka motsatsen. Jag började sy kläder, dansa jazz- och showdans, praktikjobba på en amatörteater med mycket mera. Samtidigt var jag oerhört självupptagen med en självbild som inte riktigt stämde överens med omgivningens. I brist på annat och på grund av en panikrädsla för tomhet började jag på fritidspedagogprogrammet på högskolan i Gävle. Har ingen aning varför eftersom jag då avskydde barn. Men det var något att göra och Gävle var staden som jag dansade i. Under min korta tid på utbildningen hade vi en gruppövning där vi skulle beskriva hur vi såg på oss själva. Sen skulle gruppen reagera på det, snällt men ärligt. Jag började att berätta om hur ödmjuk, lyhörd och omtänksam jag var. Det blev helt tyst i gruppen i säkert en hel minut, sen brast det! Det jag fick höra från alla, verkligen alla, var att jag var den mest självupptagna, som aldrig lyssnar, som alltid pratar högst och mest, som aldrig ställer upp, som aldrig... Det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Puh! Det var en fruktansvärd upplevelse. Jag hoppade av utbildningen efter bara en termin. Det kan verka som en hård och idiotisk övning. Det var det också, men jag för mig var det ett rejält uppvaknande. Inte så att det vände direkt, men långsamt, långsamt insåg jag att det här var något jag behövde förändra hos mig själv. Jag ville bli en generös människa med en sann självbild. Det har varit en lång resa och den tar aldrig helt slut.

Ett problem när man vill bli en generös människa är att det finns en del gamar och krokodiler som sniffar till sig sådana små blåögda lammungar (finns det?) och vill suga ur deras nyvaknade empatidrömmar som vampyrer suger blod. Det har jag fått erfara många gånger. Jag har lagt ner tusentals timmar av frivilligt arbete som andra (både vanliga blodsugare och psykopater) har tjänat både tid, pengar, makt och prestige på. Det har i och för sig ofta varit tungt, men ändå vill jag inte ha det ogjort, inget av det. Jag hade aldrig blivit den jag är idag, som jag trivs rätt bra med, om jag inte hade gått den långa, långa vägen från min skyddade verkstad genom nya utmaningar, skärseld, förluster, men också segrar. Det har blivit några ovänner på vägen, vilket jag sörjer lite, men också många, många vänner för livet. Och en icke sinande lust att ständigt ge mig in i nya projekt, nya utmaningar, nya spaningar, nya aningar.

Jag förundras ibland hur min drivkraft att starta projekt, driva företag, bygga hus, bygga ekoby, skriva bok med mera, har kommit att växa sig så stark inom mig. Det har aldrig funnits omkring mig under min uppväxt i Sandviken. Där fick man mer lära sig att ingenting går och att allt är samhällets fel. Jag överdriver lite, men andan som kännetecknar gamla brukssamhällen är enligt min begränsade erfarenhet tyvärr sällan översvallande positiv. Samtidigt kan jag känna mig väldigt osäker i vad jag kan åstadkomma och vad jag vill ibland. Det beror antagligen på att jag inte har generationer av företagaranda att tryggt vila mig mot. Jag måste göra det själv. Det är vanligtvis väldigt bra, men ibland känns det lite ensamt. Jag tror drivkraften är en oerhört stark vilja att styra min egen tid, styra mina egna tankar, mina egna drömmar, mitt liv. Baksidan är förstås att det har varit svårt att släppa in andra i min värld, men också att placera mig själv i någon annans värld på deras villkor. Jag vill gärna ha kolleger, kompanjoner, medarbetare och arbeta i team och tycker att jag numera är bra på det, men det har tagit ett tag att komma dit. Jag har förr mest kört mitt eget race och ibland kan det fortfarande bli så om jag blir stressad, men alltmer sällan.

Och nu då. Ja, nu känns det som ett nytt personligt paradigmskifte, där ett nytt steg har tagits mot att bli ärligare och mer generös mot medmänniskor, men också mot mig själv. Ett steg från att leva för det som kommer att hända någon gång i framtiden, drömmar som kanske kommer att slå in, till att finnas mer här och nu och känna dofterna av den magnoliablomma som slår ut just utanför min dörr, just idag och som pekar på mig och ropar: älska mig! Det känns i alla fall lite så. Nystart som egenföretagare, en bok som är på gång, som kanske, kanske, kanske blir utgiven någon gång, en kvinna som jag levt med i åtta år och som jag älskar mer än någonsin, fler och fler egensinniga, underbara barn som flyger ur sina bon och formar sina egna liv och förhoppningsvis lever sina egna drömmar. Och jag som drömmer vidare och lever i detta, här och nu. Drömsökaren som blivit en stigfinnare!