Platser i ens hjärta

Vad är det som gör att vissa platser sätter sig på näthinnan, på tungan, i näsan och i örat? När dofterna, smakerna, känslan, ljuset, ljuden bara får en att må bra. Varför störs jag inte här av all trafik, av att tåget dundrar förbi mitt i centrum, att mopederna hela tiden är en hårsmån från att köra över mig? Arkitekturen är brutal, bilarna tar all plats, alla röker överallt. Ändå retar jag mig inte på dem. De stör mina sinnen och jag mår bra av det. Det finns bakom allt vansinne en mänsklig generositet och ett behagligt tempo som jag berusas av, och det är inte bara camparin som spelar mig spratt.

Det är verkligen friskt ute. Luften är fuktig och sval. Inte alls svettig och tryckande, utan så där som man föreställer sig att det ska vara på såna hälsosamma kurorter som nästan alla rekommenderat att man ska besöka: stärkande, friskt, energigivande och sagolikt vackert. Vi går utefter Lago di Leccos strandpromenad. Sjön är delad i två ben med en smal överkropp som ett upp och nervänt Y ofta av turister känd som Lago di Como, men det benet som Lecco byggts vid heter egentligen som staden. Strax efter båtarna som senare på året för huvudsakligen turister över till det kändiMstäta, men sömniga Bellagio, gör strandpromenaden en kraftig högersväng i en perfekt båge som bildar en liten vik. Här finns ett flertal mindre båtar uppdragna på den stensatta slänten upp mot strandvägen. Vi har passerat här många gånger och sett vilket liv och rörelse som gör den här delen av staden så levande och urbant organisk. Båtlivet, strandpromenaden och caféerna på Piazza Stoppani samlar människor till arbete och umgänge nästan alla dygnets timmar. Det är bara några timmar mitt i natten det är nästan helt lugnt och stilla, förutom någon enstaka hemlös, några romantiska ungdomar och en och annan hund. Vi viker av till vänster och korsar Piazza Mario Cermenati som går över i Piazza XX Settembre som sen leder oss upp genom smågränder vi ännu inte lärt oss namnen på utantill.

Piazza XX Settembre har en alldeles underbar fontän som kommer rakt ur marken och låter barn, ungdomar och vuxna att leka, svalka sig och njuta av rent, rinnande vatten mitt i staden. Skyltarna på husen i gathörnen är både tydliga och vackra. Målade eller inhuggna direkt i putsen eller stenen. Vi läser vart vi går. Vi vill lära oss gatusystemen, gränderna och piazzorna. Via Amilcare Airoldi är knappt en gata. Bred som en cykelväg, men ändå med små butiker eller ateljéer. De är alla igenbommade för natten så det är inte alltid enkelt att avgöra innehållet bakom jalusierna. Men gatan ser i allra högsta grad levande ut. Via del Pozzo är inte mycket större, men känns ändå som en gata. Strax innan Via Giacemo Anghileri undrar vi om vi kommit helt fel. Vi känner igen oss, men minns inte att det skulle bli så här trångt och krokigt. Det är nästan som att vara inne på någons privata bakgård. Vi viker av åt vänster på en gata som i för ovanlighets skull inte har någon namnskylt, passerar det lilla aprikosfärgade kapellet vid Piazzetta Santa Marta som vi vet att vi har gått förbi vid en tidigare stadsvandring. Framme vid Via Giuseppe Bovara vet vi att spåret fortfarande är rätt. Vi har kunnat lita på vårt svaga lokalsinne. Det är en gammal gata med allt som behövs för att skapa känslan av levande handel och närvaro. Vinbutiker, gallerier, konstverk, lokala specialiteter och kommunens bibliotek trängs i små lokaler. En skylt på väggen visar till Filosofia dell'essere. Vi vet inte helt säkert vad det är men gissar på något liknande "varandets filosofi". Gatorna i Italien, eller åtminstone i Lecco, byter namn ofta. Mellan nästan varje kvarter får det som upplevs som en och samma gata ett nytt namn. Det verkar vara ett sätt att hedra mer eller mindre betydelsefulla människor för staden, regionen eller landet. Vi passerar en kyrkogård som är stängd för natten och lovar oss själva att vi ska besöka den när den är öppen.

När vi följer kyrkogårdens svagt välvda cementfärgade mur når vi Viale Filippo Turati där bergen tornar upp bakom den långa terracottafärgade industribyggnaden. En tre meter hög mur avskiljer gatan visuellt från de centrala delarna av staden. Det är delvis en ganska tråkig gata bakom ovanför de centrala delarna av staden, bortsett från några caféer och butiker längre bort – bland annat vårt favoritcafé Bar Silver, som öppnar redan klockan sex på morgonen och som försett oss med en morgoncappuccino ända sen vi anlänt. Men här finns också en mystisk plats på vänster sida, en våning under gatunivå, omgiven av en hög mur mot kyrkogårdens baksida, en forsande bäck och en gräsbevuxen brant slänt mot viale Turati. Det är någon slags park eller lekplats. Det är svårt att förstå funktionen eller anledningen till att den här platsen alls finns, men Lecco är fyllt med sådana meningslösa små underbara överraskningar. Platser som kanske ingen av stadens invånare känner till, tänker på eller uppskattar. Eller så gör de det, fast utan att vi kan uppfatta det. Vi kan i alla fall inte komma på att vi sett liknande platser hemma i Sverige. Allt där som inte är vild natur är liksom anlagt eller byggt för ett särskilt och tydligt syfte. Eller så är det lämnade misslyckade platser som hade haft en funktion en gång, men lämnats åt sitt öde. Den här och många platser i Lecco känns på sätt och vis lämnad, men inte alls åt sitt öde. Det verkar omsorgsfullt skött. Gräset är klippt, buskarna är ansade. Det vilar en behaglig, vilsam stämning över platsen.

Lecco är en stad som inte formats av Italiens mest framstående arkitekter eller formgivare. Renzo Piano har gjort ett försök att forma ett spännande köpcentrum, men annars är staden en industristad formad av ingenjörer och hantverkare utan några arkitektoniska ambitioner. Här är det istället de självklara naturliga förutsättningarna som förlåter och förlåter alla stadsbyggnadsmissar och arkitektoniska fadäser. Sjön, bergen och den mänskliga atmosfären tar över och förlåter allt. Det är svårt att inte bli helt betagen. Trots att vi är arkitekter så ser vi inte de fula, klumpiga byggnaderna, utan bara det vackra, det oemotståndliga, det sköna. Lecco har ingen egen lokal mattradition, inga egna viner eller olivoljor, men ändå blir man helt betagen, förälskad och förtrollad.