Jag minns fortfarande en massa saker jag varit med om för länge sen som jag skäms för. Jag minns händelserna mer detaljerat än de saker jag är stolt över. Varför är det så? Det märkliga är att det verkligen är skitsaker. Jag lärde mig ett "snyggt" sätt att snatta godis av byns buse (jag var själv otroligt feg och rädd av mig) när jag var 12 år genom att vi gick till kassan i grannbyns matbutik och sa att vi lämnat in pantflaskor och ville köpa godis för panten. Det fanns inga automatiska pantmaskiner på den tiden, utan av någon obegriplig anledning baserades pantsystemet på något så absurt som förtroende. Vi hade förstås först gått längst in i affären där pantflaskorna lades i backar och memorerat vilka sorter som stod där i backarna. När vi sen rabblade upp det vi memorerat till kassatanten och hon gått iväg för att se om det vi sa stämde, så fick vi "köpa" vårt godis. Jag åt en av de godisbitarna, en Japp, sen slängde jag resten. Jag skämdes så oerhört mycket att jag i flera år hade svårt att gå in i en mataffär utan att känna mig jätteskyldig. Det kändes som att det lyste "TJYV" i pannan på mig. Affären i grannbyn besökte jag aldrig mer. Det är fortfarande så att jag tänker på denna händelse ibland när jag går in i butiker. Den starka skämskänslan har gått över, men minnet finns kvar.
En gång bröt jag mig in i ett ödehus i byn tillsammans med samma bybuse. Han var egentligen en rätt snäll kille, men med väldigt jobbiga hemförhållanden, vilket ibland visade sig i vilda utspel och farliga lekar. Det var ett vackert hus som ingen hade bott i på många år. Vi slog sönder en liten fönsterruta för att kunna öppna ett fönster och klättra in. Det var spännande och galet. Snart hittade vi två stora flyttlådor med garnnystan i alla möjliga färger. Vi tittade på varandra och tänkte samma tanke. Med garntrådarna vävde vi färgglada spindelnät i alla rum som vi sen försökte ta oss fram mellan, utan att trådarna fick röras. Det var en labyrintlek som pågick i flera timmar. Jag tror jag aldrig haft så roligt och busen var min vän. När vi sen klättrade ut ur huset och jag såg det sönderslagna fönstret kom verkligheten ifatt mig. Uppvaknandet från vår fantasivärld i ödehuset var fasansfullt. Jag hade brutit mig in i ett hus. Jag var en brottsling. Vi hade inte stulit något och de skador vi orsakat var inte särskilt kostsamma att återställa, men vi hade ändå brutit oss in. Jag sprang hem och lade mig under täcket i min säng och ... skämdes enormt. Dagen efter kom polisen och knackade på hos oss och frågade om vi hört eller sett något underligt i området dagen innan. Jag sa förstås nej när min mor frågade mig, men det kändes åter igen som om det lyste "BROTTSLING" i min panna. Huset är rivet för att en ny motorväg skulle fram, men jag kan fortfarande minnas exakt hur huset såg ut, formen på den krossade rutan, mönstren garnnäten. Detaljer. Hur kan det komma sig att det etsar sig fast så?
Jag kan också minnas när jag råkat tappa den sista flaskan av farmors hemgjorda saft så att den krossades mot betonggolvet, när jag oavsiktligt råkade slå till en av mina tjejklasskamrater så att hon säckade ihop när vi luftboxades. Egentligen skäms jag inte längre direkt för något av detta. Det har gått väldigt lång tid och det var inte heller så allvarliga saker, eller inte avsiktligt, men minnena finns kvar och dyker upp ibland i vissa situationer och den omedelbara känslan är en sorts skämsminne som lagrats i någon bortglömd hårddisk.
Psykologen och forskaren Katja Claesson har i en intervju sagt att skam är till för att reglera positiva känslor, så att vi kan backa när vi märker att något inte stämmer, att något är fel i vår förväntan på oss själva eller omvärlden. Men skam gör ont. Man känner sig ofta fel som människa och det obehaget skyddar vi oss mot på olika sätt. Ett vanligt sätt är att angripa eller dra sig undan den eller det som fått oss att skämmas. När vi skäms känner vi oss dåliga och i underläge. Att gå till angrepp, bli sur och defensiv kan vara ett sätt att återupprätta jämvikten. Om skamkänslan är tillräckligt stor kan konsekvensen också bli att man drar sig undan alla som kan ha sett en i den skamfyllda situationen, vilket till och med kan leda till att man flyttar, långt bort. Författaren och skådespelaren Jonas Inde har myntat ordet och begreppet "skamsköljning" under en resa i USA tillsammans med serietecknaren Martin Kellerman. Ordet finns ännu inte med i SAOL, men ger redan relativt många träffar på google. Begreppet står för ett hastigt uppdykande av ett skamfyllt minne, oftast följt av någon slags besvärjelse. I Indes fall är besvärjelsen ett kort "fuck"!
Fröken Fri skriver i sin roliga krönika "Ljugduk och hemliga rum" på
www.frokenfri.se om skämsminnen. Om såna minnen som inte är så stora, men ändå sitter kvar i kroppen. Som när man ivrigt räckte upp handen och ropade: Jag kan! Jag kan!, på franskalektionen för att äntligen få briljera och så svarade man fel på frågan. Många gånger kan sådana minnen dyka upp när man minst anar det och känslan sitter kvar i kroppen en tid efter. Hon köper en ljugduk som hon bär med sig och tar fram när ett skämsminne dyker upp, viskar minnet i ljugduken och så är skamkänslan borta. Jag vet inte om det räcker med en ljugduk för mig, men jag tror att vi behöver våra små knep för att bli av med de gamla skämsminnena, för vi förtjänar dem inte om vi inte gjort någon riktigt illa eller gjort något brott som fått allvarliga konsekvenser. De där små fåniga minnena av händelser som vi ändå inte kan ändra och som ingen annan minns. Ett sätt som jag verkligen tror på är att berätta för någon man litar på om sina skämsminnen, hur fåniga de än är. Bestäm med någon att berätta för varandra och respektera varandras skam för vad det är. Undervärdera eller förlöjliga inte varandra, bara lyssna och ta emot, men kommentera gärna om det känns bra. Nu har jag berättat några av mina skämsminnen och de verkar redan tyna bort i ett fånigt leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar